Gästbok


Skriv i gästboken

2013-04-28

Hei!
Fikk lÄne Zebrapiken av min terapeut, da hun mente den kunne vÊre bra for meg i min situasjon.

Leste den ut pÄ en eneste dag!

Meget sterk beretning, og veldig aktuell for min situasjon akkurat nÄ.
Gjorde godt Ä finne biter av meg selv i din historie, og Ä se at det gÄr at komme seg ut.

Tusen takk!

Mange klemmer fra Norge.

Anne
Svar: SÄ fantastiskt att höra! Det gÄr verkligen att ta sig ur det helt och hÄllet - det Àr jag ett levande bevis pÄ. KÀmpa vidare, sÄ kommer det att gÄ för dig ocksÄ! Tack för dina fina ord!


2013-04-24

Jag glömde en sak!

Ville bara berÀtta att jag tycker att boken Slutstation RÀttpsyk Àr sÄ oerhört bra! Den Àr bra skriven, och ni berÀttar tjejernas historia pÄ ett sÄnt bra sÀtt, och förklarar sÄ det inte blir snurrigt för lÀsaren. Jag har lÀst den flera gÄnger.

Varje gÄng jag lÀser den fÄr jag dock ett obehag i hela kroppen. Jag lider verkligen med dessa tjejer, och jag tÀnker alltid att "det kunde varit jag". Jag var inlagd vÀldigt mycket under ett Ärs tid och i dagslÀget Àr jag bara glad att jag kom ut dÀrifrÄn och inte blev skickad till rÀttpsyk. Det hade mycket vÀl kunnat hÀnda.

Det kan hÀnda vem som helst. Och det Àr dÀrför boken Àr sÄ oerhört viktig!

Mvh Martina
Svar: Tack för dina ord! "Slutstation rÀttspsyk" berÀttar verkligen om en skrÀmmande verklighet. Man fÄr beundra kvinnorna som ÀndÄ klarat sig igenom tiden pÄ rÀttspsyk sÄ bra som de gjort - sjÀlv tÀnker jag att jag nog hade exploderat av maktlöshet och frustration. Men det Àr fruktansvÀrt att personer med sjÀlvskadebeteende ens ska löpa risken att hamna i en sÄdan situation.


2013-04-24

Först vill jag sÀga TACK för dina böcker, har lÀst dem alla och de betyder vÀldigt mycket!

Sen undrar jag om du har nÄgra tips om man vill anmÀla sin före detta behandlande lÀkare? Jag vÄrdades pÄ en avdelning, dels frivilligt men ocksÄ pÄ LPT, och hade en lÀkare som var oerhört förtryckande och maktgalen. Han sa till mig (och Àven till en annan patient) att han ville ha LPT pÄ mig för att ha makten över mig. NÀr jag överklagade LPT satt han i rÀtten och ljög dem rakt upp i ansiktet. Osv osv. Vet inte vart jag ska vÀnda mig, har flyttat och bytt landsting.

Vet inte om det Àr vÀrt att anmÀla, jag har inga förhoppningar om att han ska bli varnad eller sÄ, men det kÀnns som jag skulle vilja berÀtta för nÄgon iallafall om hans behandling av mig och andra patienter.

Tack pÄ förhand! /Martina
Svar: Hej Martina!

Fel i vÄrden anmÀls numera till Socialstyrelsen. HÀlso- och sjukvÄrdens ansvarsnÀmnd (HSAN), som tidigare hade möjlighet att utge disciplinpÄföljder till vÄrdpersonal som gjort fel, hanterar inte lÀngre patientklagomÄl. Socialstyrelsen delar inte ut disciplinpÄföljder men kan rikta kritik om fel har begÄtts. Socialstyrelsen har dock huvudsakligt fokus pÄ systemfel snarare Àn pÄ enskilda personer. TyvÀrr Àr det mycket svÄrt att nÄ framgÄng med anmÀlningar som avser dÄligt bemötande eftersom det sÀllan styrks av journalanteckningarna, men jag tycker ÀndÄ du ska anmÀla. Dels Àr det viktigt att missnöjet kommer till allmÀnhetens kÀnnedom och dels kanske Socialstyrelsen upptÀcker att lÀkaren i frÄga begÄtt andra fel nÀr de utreder ditt Àrende. LÀs mer om hur man klagar till Socialstyrelsen via denna lÀnk:

http://www.socialstyrelsen.se/klagapavarden


2013-04-07

Hej Sofia!

Hur Àr det med dig? hÀr Àr allt bra. Har du nÄgon öppen förelÀsning nu sÄ man kan fÄ trÀffa dig. SjÀlv blev jag utskriven frÄn psyk helt och hÄllit. För 2 veckor sen. Tack för att du stötade mig nÀr jag var sjuk. Ha en skön sommar.

Kram Malin.
Svar: Hej Malin! SÄ skönt att du har blivit utskriven! Hoppas det gÄr Ät fortsatt rÀtt hÄll för dig nu.

Jag har för nÀrvarande annat arbete och har dÀrför trappat ned pÄ mina förelÀsningar. För nÀrvarande har jag inga förelÀsningar inbokade i Sverige.

Ha en skön vÄr och sommar du ocksÄ!


2013-04-02

Hej Sofia! Först vill jag sÄklart berömma dig för dina fantastiska böcker och hur ditt brinnande intresse för Àmnet smittar av sig och lÀmnar avtryck, i alla fall pÄ mig som sjÀlv lider av sjÀlvskadebeteende. Det Àr ganska allvarligt just nu och jag kÀnner att jag inte fÄr nÄgon direkt hjÀlp frÄn vÄrdcentralen dÀr jag bor, kÀnns som ingen har tid för mig. Vet inte riktigt vad jag ska göra, för jag vill verkligen komma ur det hÀr beteendet som jag har utvecklat, men det Àr sÄ svÄrt, speciellt nÀr man aldrig fÄr trÀffa nÄgon inne pÄ psykiatriska mottagningen. Sedan har jag Ängest inför sommaren ocksÄ. Jag vill inte gÄ i kortÀrmat eftersom jag skÀms sÄ mycket över mina Àrr och sÄr, jag lÀgger vÀldigt mycket fokus pÄ vad andra ska tycka, i och med att jag har social fobi ocksÄ. Jag Àr sÄ rÀdd att folk ska ropa elaka saker efter mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Hade bara lust att skriva till nÄgon som gÄtt igenom ungefÀr samma sak och som förstÄr. Kram

Lina
Svar: Hej Lina! Tack för ditt inlÀgg! Jag önskar att jag kunde ge dig ett gott rÄd. Vet att det ibland kan vara svÄrt att fÄ det stöd man behöver för att bli av med sitt sjÀlvskadebeteende. Jag vet inte hur gammal du Àr, men om du fortfarande Àr ung sÄ kanske Ungdomsmottagningen kan vara ett alternativ? Kan annars tycka att du beskriver flera problem i ditt liv som ocksÄ tar sig uttryck i sjÀlvdestruktiva handlingar, och att du borde kunna fÄ en psykiatrisk bedömning.

Vad gÀller Àrren sÄ tror jag att du oroar dig mer Àn vad du egentligen skulle behöva. Kanske skulle du kunna börja med att bara rulla upp ena Àrmen lite, lite ... Om ingen reagerar pÄ det sÀtt du oroar dig för, kanske det kÀnns lite lÀttare att ta nÀsta steg. Du ska förstÄs kunna njuta av sommaren som alla andra!

Ta hand om dig!


2013-03-19

Hej.

Jag heter Micke och jobbar som AT lÀkare.
För mig har psykiatri alltid varit det sjÀlvklara valet nÀr det gÀller framtida specialitet. Jag skulle kunna skriva mycket om min fascination för Àmnet och de sjukdomar man fÄr jobba med.

En sak jag alltid gruvat mig för Àr hur jag i framtiden ska bemöta sjÀlvskadepatienter och patienter med emotionell instabil personlighetsstörning. Jag kÀnner en enorm osÀkerhet och frustration inför mötet med denna patientgrupp. Det kommer sig givetvis av kunskapsbristen inom omrÄdet. Man vet inte hur man ska hjÀlpa och det Àr sÄ otroligt svÄrt att veta hur man ska agera i akutsituationen.

Under lĂ€karutbildningen jobbade jag extra som skötare. Vid flera tillfĂ€llen var jag med om att bĂ€lteslĂ€gga sjĂ€lvskadepatienter. PĂ„ de kliniker jag arbetade pĂ„ föregicks det alltid av försök att Ă„ngesthantera, samtala och pĂ„ andra vis lösa situationen utan vĂ„ld. Jag upplevde aldrig att man bĂ€ltade sjĂ€lvskadepatienter som ett straff eller som en slentrianmĂ€ssig lösning pĂ„ ett jobbigt problem. ÄndĂ„ kĂ€ndes det alltid som ett rejĂ€lt misslyckande att vi i personalen kĂ€nde oss tvingade till detta. Min tanke var alltid att den dag jag blir psykiater MÅSTE jag vara kompetent nog för att kunna undvika detta. Det Ă€r min skyldighet som lĂ€kare.

NÀr jag som AT lÀkare nu börjat gÄ psykjourer har jag vid flera tillfÀllen trÀffat sjÀlvskadepatienter. Det Àr lika jobbigt varje gÄng. Ibland leder det till att man rent av kÀnner sig provocerad. Att kÀnna sÄ Àr oprofessionellt.
Jag frÄgar mig ofta varför dessa möten vÀcker sÄ starka kÀnslor. Svaret Àr enkelt - det Àr kunskapsbristen. Jag vill verkligen hjÀlpa men det Àr sÄ oerhört svÄrt att förstÄ patienten och sÀtta sig in i dennes situation.

Den senaste tiden har jag kÀnt mig vÀldigt frustrerad över att det finns sÄ lite information om vilka mÀnniskorna bakom diagnoserna Àr och hur de upplever mötet med vÄrden. Min tanke har hela tiden varit att om man kan förstÄ patienternas upplevelser av det hela blir det lÀttare att hantera sin egen osÀkerhet.
Men - som sagt - aldrig aldrig hittar man nÄgon info om patientperspektivet.

Men sen hittade jag dina böcker och de förelÀsningar som finns pÄ nÀtet. Det var sÄ oerhört befriande. Detta Àr PRECIS vad jag letat efter. Du anar inte vad det betyder att fÄ ta del av den kunskap du förmedlar.
Den förelĂ€sning du höll pĂ„ SKLÂŽs temadag om nationella sjĂ€lvskadeprojektet och som finns pĂ„ deras hemsida Ă€r helt OVÄRDERLIG! Jag har Ă€nnu inte hunnit lĂ€sa den studie ni gjort, men ska göra det sĂ„ fort jag hinner.

Jag kĂ€nner ÄNTLIGEN att jag fĂ„r in det patientperspektiv jag Ă€r i sĂ„ stort behov av. Jag kan inte nog beskriva hur vĂ€rdefullt det Ă€r.

Det arbete och all den energi du lagt ner kommer ha vÀldigt stor betydelse för mitt framtida arbete som psykiater. Tack vare detta kommer jag kunna ge patienterna ett mycket bÀttre bemötande och per automatik ocksÄ en bÀttre vÄrd.

Jag vill verkligen att du ska veta hur betydelsefullt ditt arbete Àr och vilken stor och konkret skillnad det gör för den kliniskt verksamme lÀkaren!

VÀnliga hÀlsningar
Micke

Micke
Svar: Stort tack för ditt fina inlĂ€gg! Du kommer i ditt yrke att möte och pĂ„verka mĂ„nga mĂ€nniskor som Ă€r i behov av hjĂ€lp, sĂ„ det glĂ€der mig mycket att mina böcker och förelĂ€sningar har kunnat erbjuda dig kunskap och förstĂ„else. Lika viktigt som det Ă€r att ha kunskap Ă€r det dock ocksĂ„ att vara ödmjuk, att kunna inse sina begrĂ€nsningar och att ha en genuin önskan om att ge god vĂ„rd - goda egenskaper som du verkar besitta. Är övertygad om att du kommer att göra stor skillnad för mĂ„nga!

Lycka till i ditt fortsatta arbete!


2013-03-14

Du Àr mycket duktig pÄ att förelÀsa.
Jag var pÄ ett seminarium i Stockholm
dÀr du förelÀste mycket bra.
Jag blev otroligt berörd utav det som
hÀnde din vÀn. Beklagar det.
HĂ€lsningar Marija

Marija
Svar: SÄ bra att du uppskattade seminariet i Stockholm! Tack ocksÄ för dina varma tankar om min vÀn.


2013-03-14

Hej Mitt namn Àr Julia och jag Àr 18Är.
Jag har ett sjÀlvskadebeteende sedan nÄgra Är tillbaka, legat inne pÄ bÄde vuxen och barn psyk blivit bÀltad och fÄtt tvÄngs injektoner. Just för tillfÀllet bor jag pÄ en lÄst instution (SIS). Jag fÄr ingen hjÀlp med mitt sjÀlvskadebeteende och blir ofta krÀnkt av behandlingspersonalen. Jag försöker ofta ta mitt liv. Anledningen till att jag skriver till dig för att fÄ rÄd och stöd.

Mvh Julia (Pyret)
Svar: Hej Julia! Jag önskar att jag kunde ge dig den dÀr enkla lösningen, den som skulle göra allt bra igen! Men dessvÀrre finns det ju ingen universallösning som fungerar för alla, utan var och en mÄste hitta sin egen. Ibland handlar det ocksÄ om att man mÄste bli redo att lÀmna det sjÀlvdestruktiva. För Àven om man inte har det bra i det liv man lever nu sÄ vet man i alla fall vad man har, och det kan upplevas skrÀmmande att förÀndras.

Det lÄter som att du inte har det bra pÄ SIS-institutionen dÀr du vÄrdas och att du inte fÄr den hjÀlp du skulle behöva. Om du upplever dig krÀnkt eller felbehandlad tycker jag att du ska ta kontakt med Socialstyrelsen, som utövar tillsyn pÄ sjukvÄrdens och socialtjÀnstens omrÄde. Följ denna lÀnk för mer info: http://www.socialstyrelsen.se/forplaceradebarnochunga/sarskiltungdomshem


2013-03-03

Ja.... vad skriver man om dig. Talangfull, förbaskat söt, klok och kunnighet gav du uttryck för i Svt 2:s Agenda hÀrom kvÀllen-
Önska dig all lycka i framtiden

John
Svar: Vilka fina ord - tack!


2013-02-17

Hej, ja Àr en tjej som lider av PTSD,ha i alla Är förnekat va som egentligen hÀnde i mina unga Är , men allt kommer i fatt mej nu ,mardrömmar o flaschbacks dag som natt . Hur vÄga man berÀtta ? ,familj, slÀkt o vÀnner?. Va gör man sen om dom inte ens tror mej?
ja ha bara ytlig kontakt med familjen o fÄ vÀnner men vill inte mista nÄn sammtidigt som ja mÄste bli frisk ,,ja ha levt sÄ hÀr i mÄnga Är .men ja vÄgar inte ta steget . hur gjode du?
hoppas inte detta blev för invecklat. tacksam för svar

de sjunkande skeppet
Svar: Hej! Jag har inte varit i den situation som du beskriver, men vet att mÄnga - av olika skÀl och pÄ olika sÀtt - tycker att det Àr svÄrt att berÀtta för mÀnniskor i deras omgivning om sÄdant som Àr eller har varit jobbigt i ens liv.

Jag tÀnker för det första att alla kanske inte behöver veta allt, och framför allt inte pÄ en gÄng. En klok idé kan vara att börja med att berÀtta lite grann för nÄgon enstaka, vÀl utvald person. Ofta blir man stÀrkt av att upptÀcka att personen inte alls reagerar som man man var rÀdd för. DÄ kÀnns det förmodligen lite lÀttare att öppna sig för flera.

Hoppas du snart vÄgar ta steget, sÄ att du kan börja mÄ bÀttre!


2013-02-11

Har du jobbat som sjuksköterska? Vad Àr det bÀsta med det? Finns det nÄgot som Àr mindre bra med det? Vad tror du man borde vara för slags person för att vara en bra sjuksköterska?

Zebra
Svar: Vilka svÄra frÄgor! NÀr det gÀller din sista frÄga, om hur man borde vara som person för att vara en bra sjuksköterska, sÄ tror jag egentligen att det behövs mÄnga olika sorters personer i vÄrden. Det viktigaste Àr att man har ett genuint intresse för mÀnniskor och en naturlig förmÄga balansera empati, omtÀnksamhet och professionalitet i sitt bemötande.

Vad som Àr positivt respektive negativt med yrket tror jag Àr vÀldigt individuellt. Det jag personligen uppskattade mest var mötet med patienterna och deras livsöden. Jag engagerades och berördes av de stora frÄgor och hÀndelser man stÀlls inför i vÄrden. Det som jag upplevde mest negativt var att jag aldrig riktigt hade tid att vara den goda sjuksköterska jag önskade vara, eftersom arbetsbelastningen var mycket hög (och lönen inte stod i proportion till vare sig arbetsbelastning eller ansvar).


2013-02-08

Hej, jag Àr en tjej född 1984. Och har haft mycket problem genom Ären...Vill bara berÀtta om en terapi-sort som heter DBT. Detta Àr en terapi som mÄnga gÄnger hjÀlper mot, sjÀlvskadebetende, tvÄngshandlingar och Àtstörningar. DBT kommer frÄn USA. Men Àr inget mÄnga pratar om. Jag fick reda pÄ detta vÄren 2012. Nu bor jag pÄ ett behandlingshem som har DBT och jag vÄgar faktiskt ibland tro pÄ livet och kÀnslan att mÄ bra.

tjej84
Svar: Hej! SÄ positivt att du hittat en behandling som fungerar! Jag kÀnner vÀl till dialektisk beteendeterapi (DBT), som visserligen inte har stark evidens vid sjÀlvskadebeteende, Àtstörningar eller tvÄngshandlingar men som har visat lovande resultat för Ätminstone det förstnÀmnda. GlÀdjande att höra att du upplever att din tro pÄ livet börjar komma tillbaka - hoppas det fortsÀtter sÄ!


2013-01-31

LÀst bÄde slutstation rÀttspsyk, zebraflickan & för att överleva och jag Àlskar dem allihop. Du Àr en amazing författare och dina Àmnen Àr hysteriskt viktiga. Du har gÄtt igenom sÄ mycke och gjort sÄ himmla fina saker utav det, grÄter varje gÄng jag öppnar böckerna. SÄ fint och starkt. Jag hoppas du fortsÀtter skriva böcker i framtiden för författare som dig Àr svÄra att hitta.
Hoppas du har det bra :)

Carro
Svar: SÄ fina ord - TACK! Roligt att du har lÀst och tycker om alla de tre böckerna, som cirkulerar kring samma Àmne men som samtidigt Àr mycket olika i bÄde karaktÀr och sprÄk. Förhoppningsvis blir det fler böcker i framtiden, men vi fÄr se =)


2013-01-23

Hej!
LÀst ut boken slutdestination rÀttpsyk idag, Àr hemskt att mÀnniskor ska behöva genomlida de ni tar upp. Hemskt att myndigheter inte gör nÄgot, byrÄkratins maskineri. Det vÀrsta Àr dock i slutet av boken, nÀr ni skriver att ni meddelat en av intervjuepersonerna om att eran bok kommer bli tryckt,ett glatt bemötande initialt men avslutas med, men ingen kommer bryr sig. Vilket Àr delvis sant, jag kom över Àr bok av en slump,jag Àr glad att jag gjorde det. Ni gör ett fantastiskt jobb!

N
Svar: Ja, visst Àr det sorgligt att kvinnan som sa sÄ i viss mÄn fick rÀtt. Jag försöker tÀnka att det nog handlar om tid: kanske behövs det ett par decenniers distans innan man fullt ut kan ta till sig vad som har skett. Det Àr lÀttare att ta avstÄnd frÄn omfattande missförhÄllanden i efterhand, Àn nÀr de fortfarande pÄgÄr. Det Àr ju skamligt att det fortfarande pÄgÄr, och dÄ blir det lÀtt tyst. En tröst Àr att böcker Àr ett lÄnglivat medium, sÄ Àven lÄngt fram i tiden kommer "Slutstation rÀttspsyk" att kunna plockas fram och fungera som pÄminnelse om hur vi i Sverige behandlade sjÀlvdestruktiva kvinnor lÄngt in pÄ 2000-talet.

Tack för ditt inlÀgg och för att du har lÀst!


2013-01-12

GOD fortsÀttning pÄ detta nya Äret!Jag undrar vad som har hÀnt efter den senaste boken; Slutstation RÀttspsyk? Ni hade ju en tanke med boken, att nÄ ut till sÄ mÄnga som möjligt och Àven fÄ viktiga personer/politiker att reagerar och fÄ upp ögonen för vad tvÄngsvÄrd gör med mÀnniskor. SÄ, vad hÀnde? Kan du inte skriva och berÀtta lite vilka reaktioner den har vÀckt och OM den har gjort skillnad? Jag hoppas verkligen det har hÀnt positiva grejor och att dem som har makt att pÄverka har gjort det. Och sen undrar jag vad du har pÄ gÄng 2013? Ny bok, nya utmaningar eller vad hÀnder? Lycka till!

Mvh Marie
Svar: Hej Marie! Den mest konkreta förÀndringen vi kan se att vÄrt arbete med boken "Slutstation rÀttspsyk" har bidragit till, Àr att regeringen tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting har beslutat om en större nationell satsning för att förbÀttra vÄrden av personer med sjÀlvskadebeteende. Boken har fÄtt mÄnga fina recensioner, men det Àr tyvÀrr mycket svÄrt att skapa opinion kring dessa frÄgor.
En stor skillnad gentemot hur det var för ett par Är sedan, Àr att gemene man nu i betydligt högre grad kÀnner till att patienter med sjÀlvskadebeteende vÄrdas inom rÀttspsykiatrin utan att vara dömda för brott. För ett par Är sedan blev man knappast trodd nÀr man berÀttade att detta förekom, men sÄ Àr det inte idag. Politiker, som tidigare inte förstod vÄra frÄgor, vÄgar idag tycka till och ta stÀllning i betydligt högre grad.

Efter det intensiva och minst sagt motiga arbetet med boken har jag beslutat mig för att ta en paus frÄn mitt utÄtriktade arbete i psykiatrifrÄgor under 2013, eller i vart fall trappa ned kraftigt. Jag kommer dÀrför att fokusera pÄ mina studier och pÄ mitt arbete inom forskningen, och kanske fÄr skrivandet och tecknandet ocksÄ plats pÄ ett litet hörn.

Tack för ditt engagemang, och god fortsÀttning till dig ocksÄ!


2013-01-06

Hej Sofia, jag Àr en tjej i tonÄren som har Àrr efter att jag har skadat mig. Nu har jag börjat vÄga visa mig i kortÀrmat dÀr jag kÀnner att jag kan lita pÄ personerna, men jag har en frÄga. Om nÄgon nÄgon gÄng skulle frÄga om Àrren - vad ska man svara? Det Àr ju förstÄeligt om nÄgon frÄgar, eftersom att jag genom att inte dölja Àrren visar att det Àr okej att frÄga, eller hur? Jag vet bara inte hur jag ska svara. Man vill ju inte vara för detaljerad/personlig, men man vill vÀl kanske inte heller verka otrevlig... har du nÄgot som du brukar sÀga nÀr nÄgon frÄgar? Jag lÀste i nÄgon bok du har skrivit att du brukar sÀga, nÀr det Àr barn som frÄgar, att du har slagits med en tiger, eller nÄgot sÄdant, eller hur? Det Àr en bra förklaring, men mÀnniskor som Àr lite Àldre (i tonÄren, vuxna och sÄ) kanske tycker att den förklaringen Àr lite... ja, jag vet inte, "fel"? De förvÀntar sig vÀl mer en "riktig" förklaring. Hur som hest, vet du nÄgot bra man kan sÀga om nÄgon frÄgar? De som jag syftar pÄ kÀnner mig vÀl lite grann, men inte sÄ att vi skulle trÀffas pÄ fritiden för att göra nÄgot (vi gÄr i samma teatergrupp, jag och de mÀnniskorna som jag tror skulle kunna tÀnkas frÄga). Men kanske har du nÄgot bra överlag, Àven till folk som kanske Àr nyfikna och som man inte kÀnner?

FörlÄt om det hÀr blev alldeles för lÄng. Du fÄr gÀrna svara via mejl eller hÀr.

Kram!

Zebran
Svar: Du funderar pÄ vad man kan svara nÀr nÄgon undrar vad man har gjort pÄ armarna. Det Àr svÄrt, det hÄller jag med dig om! Mitt eget förhÄllningssÀtt har förÀndrats genom Ären, frÄn att jag i början var mer öppen till att jag nu önskar sÀga sÄ lite som möjligt. Men mitt standardsvar till kollegor, kursare eller andra ytligt bekanta som frÄgar Àr ÀndÄ "Jag hade ett sjÀlvskadebeteende nÀr jag var tonÄring, men det Àr mÄnga Är sedan nu".

Till helt frÀmmande mÀnniskor pÄ stan som stÀller dumma frÄgor eller bara inte har med saken att göra behöver man inte svara alls. Man kan sÀga t.ex. "Jaa du, jag har slagits med hajar!" och om personen sedan fortsÀtter, komplettera med "Det Àr min ensak". Till andra personer, till exempel patienter om man som jag Àr sjuksköterska, vill man ge ett vÀnligt svar men utan att lÀmna ut sig för mycket. DÄ kan man svara "Jag hade det jobbigt en tid i livet, men mÄr bra idag" och om patienten frÄgar vidare kan man le varmt och sÀga "Nu Àr det ditt mÄende som Àr det viktigaste!". Men det Àr svÄrt att inte alls kÀnna sig utelÀmnad. Det speciella med sjÀlvskadebeteende Àr ju att en vÀldigt sÄrbar del av ens liv stÄr skriven utanpÄ kroppen.

Numera brukar jag till smÄ barn svara att mÀrkena pÄ mina armar Àr Àrr, sÄdana mÀrken som man fÄr efter att man har haft ett sÄr. De minsta barnen nöjer sig med det svaret. Lite Àldre barn vill veta mer och dÄ kan jag sÀga att jag har varit sjuk. Om de sedan vill veta vad det var för sjukdom, beror mitt förhÄllningssÀtt mycket pÄ vilken relation jag har till barnet. Barn som inte stÄr mig nÀra behöver inte fÄ nÄgon förklaring - de fÄr istÀllet lÀra sig att man inte alltid kan fÄ veta allt. Barn som stÄr mig nÀra har dÀremot rÀtt att fÄ svar pÄ sina befogade frÄgor, men svaren mÄste vara anpassade efter Älder. Barn i mellanstadieÄldern tycker jag Àr svÄrast. De Àr för stora för att lÄta sig dribblas bort av luddiga svar, men i mitt tycke för smÄ för att man helt ska kunna sÀga som det Àr.

Som du kanske mÀrker Àr mitt förhÄllningssÀtt mycket anpassat efter bÄde situation och person. Med tiden lÀr man sig svara, men eftersom frÄgorna kommer sÄ sÀllan blir jag ÀndÄ lite paff nÀr de kommer och mÄste alltid ta ett djupt andetag innan jag svarar. Det allra svÄraste i detta Àr inte att finna bra svar, tycker jag, utan att kÀnslomÀssigt förhÄlla sig till att man aldrig helt fÄr slÀppa taget om nÄgot som hÀnde för sÄ lÀnge sedan.


2012-12-30

LÀste slutstation rÀttspsyk, jag brukar vara vÀldigt tÄlig, men den fÄr mig att bli vÀldigt bÄde arg, upprörd och ledsen, varför fattar inte de som arbetar inom psyk, att tvÄng, gör att man bara lÀr sig spela teater, och aldrig nÄgonsin vilja uppsöka vÄrden igen? Jag ska ge boken till en politiker jag kÀnner, och diskutera med henne om det allvarliga lÀget.
NÄgot mÄste göras, dÄ hÀr fÄr det inte fortsÀtta helt enkelt. Kramar till er alla frÄn

ullen
Svar: Tack för att du lÀst och att du reagerar! TvÄng Àr alltid ett stort integritetsintrÄng och ska dÀrför alltid undvikas sÄ lÄngt det Àr möjligt, men vÄr lagstiftning gör ÀndÄ det möjligt för vÄrden att anvÀnda tvÄngsÄtgÀrder i vissa situationer. Det Àr inte i första hand det vi ifrÄgasÀtter. DÀremot har man pÄ den klinik vi berÀttar om gÄtt ett steg lÀngre och anvÀnt sig av tvÄngsÄtgÀrder som varit förbjudna i Sverige sedan 1992. Min uppfattning Àr att om vi ska tillÄta att vÄrden utsÀtter patienter för tvÄngsÄtgÀrder, mÄste det Ätminstone ske i enlighet med lagstiftningen och det mÄste finnas möjlighet att granska hur vÄrden anvÀnder sig av sina maktbefogenheter. Detta har inte fungerat pÄ den rÀttspsykiatriska klinik vi skriver om och kvinnorna har dÀrmed utsatts för en rÀttslöshet som Àr oförsvarlig en modern rÀttsstat.

Tack för att du sprider ordet!


2012-12-13

Hej Sofia!

Hur Ă€r det med dig? hĂ€r Ă€r allt bra. NĂ€r börjar du och förolĂ€sa igen sĂ„ att man kan Ă„ka och höra pĂ„ dig? Vill mest önska dig en God Jul och Ett Gott Nytt År.

Kram Malin.
Svar: Hej Malin! Jag har ett fÄtal förelÀsningar inbokade under vÄren, men flera av dem Àr öppna för allmÀnheten. Alla mina förelÀsningar handlar idag om hur man kan förstÄ sjÀlvskadebeteende ur ett teoretiskt perspektiv. Som det ser ut nu har jag inga planer pÄ att utöka mitt förelÀsande, men vi fÄr se vad som hÀnder framöver.

Ett riktigt gott nytt Är till dig ocksÄ!


2012-11-27

TÀnk vad livet kan Àndras snabbt. För tre mÄnader sen var jag (Äterigen) inlagd pÄ BUP med LPT, extravak och ville mest bara dö. Just nu sitter jag i mitt alldeles egna kontor pÄ mitt heltidsjobb dÀr jag kÀnner att jag blir sedd för den jag Àr. Senare blir det DBT och ikvÀll Àr det dans igen - dessutom har jag förmodligen en teaterroll pÄ ingÄng.

Visst Ă€r det svĂ„rt och tungt och nu har jag kĂ€nt mig vĂ€ldigt nere ett tag igen. SjĂ€lvskadeimpulserna Ă€r ofta dĂ€r, men jag kan för det mesta hantera dem. Ätstörningsmonstret har varit extra starkt den senaste tiden, men lögnerna biter sig inte fast pĂ„ samma sĂ€tt som förut.

Det Àr en lÄng, svÄr vÀg framför mig - lÀskig framförallt, eftersom att jag fortfarande inte vet om det Àr vÀrt det. Men tack vare att jag Àntligen fÄr bra hjÀlp tror jag för första gÄngen pÄ lÀnge att jag kan klara det. Tack Sofia för att du visar oss att det gÄr!

Diana
Svar: Tack för ditt fina inlÀgg, Diana! Den svÄraste tiden Àr pÄ flera sÀtt den dÀr grÄzonen mitt emellan "frisk" och "sjuk", dÄ man ska hitta en plats i vÀrlden och reda ut vem man Àr utan sjÀlvdestruktiviteten. Att lÀmna nÄgot bakom sig, vare sig det Àr ont eller gott, lÀmnar ett hÄl efter sig som ska fyllas ut med annat. Mycket handlar om att ge det tid, att vÄga lita pÄ att det KOMMER att fyllas ut. Du verkar vara pÄ god vÀg redan - det Àr modigt att vÄga sig ut i nya situationer och att sjÀlv söka vÀgar för att det ska bli bÀttre.
Varmt lycka till önskar jag dig!


2012-10-23

NÀr jag lÀser alla skriver att vÄrden inte Àr bra och att man har mer att önska frÄn den. DÄ kommer det tankar hos mig vad. Bra mer att önska hur nÀr vad. ska vÄrden göra för mÀnniskor som söker sig till sluten vÄrden med dessa problem bettenden sjÀlvskada osv osv.

Intresserad
Svar: Jag misstÀnker att du har lÀst min och ThérÚses studie om patienters erfarenheter av vÄrden (som finns lÀnkad till under fliken "Nyheter" ). Resultaten av studien Àr nedslÄende och jag förstÄr att den vÀcker en del tankar. Men det Àr bra att du har lÀst och att du tÀnker och frÄgar, tycker jag!
NÀr man lÀser studien tycker jag sjÀlv att man fÄr en hint om vart problemen ligger. Patienterna berÀttar till exempel mycket om negativa bemötanden, och sÄdant Àr förstÄs allmÀnt förödande var i vÄrden man Àn stöter pÄ det. Att mötas av vÀrme och omsorg, och inte av fördomar och motvilja, kan ofta vara viktigare Àn vÄrdinnehÄllet i sig för patientens upplevelse av vÄrden. De behandlingsmodeller för sjÀlvskadebeteende som har visat lovande resultat (DBT, MBT, ERGT), har bland annat det gemensamt att de lÀgger stor vikt vid ett empatiskt-validerande och lyssnande-undersökande förhÄllningssÀtt hos terapeuten. Annars skulle jag sÀga att ett problem med just slutenvÄrden, i synnerhet för patienterna med sjÀlvskadebeteende, Àr att den i princip saknar vÄrdinnehÄll. För dessa patienter kan fokuseringen pÄ enbart medicinering och skydd fÄ nÀrmast motsatt effekt. SjÀlvskadebeteendet ökar i slutenvÄrdsmiljön, med konsekvensen att sÀkerheten höjs och nya mediciner lÀggs till ... Och plötsligt Àr man fast i en svÄrbruten ond spiral.

Jag anser att man i första hand bör försöka ge patienter med sjÀlvskadebeteende gedigna vÄrdinsatser och mycket stöd i sin hemmiljö, eftersom det saknas evidens för att slutenvÄrd alls Àr hjÀlpsamt för denna grupp. Men alla huvudregler har sina undantag. Huvudregeln fÄr till exempel inte innebÀra att patienter inte fÄr hjÀlp/fÄr alldeles för lite hjÀlp (vilket inte sÀllan sker idag, nÄgot som ocksÄ framgÄr av studien). I den mÄn patienter med sjÀlvskadebeteende ÀndÄ mÄste lÀggas in skulle jag dÀrför vilja att den starka fokuseringen pÄ skydd kombinerades med lÄngsiktiga vÄrdinsatser för att bryta destruktiva mönster. Vidare skulle jag önska att man var bÀttre pÄ att ta vara pÄ varje enskild patients styrkor och möjligheter, Àven i slutenvÄrden. Uppmuntra aktiviteter, vÀrdesÀtt att patienten kommer med Äsikter, vill ta ansvar o.s.v. Sedan önskar jag förstÄs en allmÀnt större kunskap om och förstÄelse för sjÀlvskadebeteende - men det gÀller bÄde inom och utanför vÄrdsammanhang.

NÄgra svar pÄ stora och viktiga frÄgor som jag tror Àr vÀl vÀrda att fundera vidare pÄ!
1|2|3|4|5|6